Fem favoriter av Svenskt Travderby

Ja, det låter såklart märkligt och emot allt vad man förväntas tycka, men september har alltid varit min favoritmånad. Det finns något för mig väldigt befriande när mörkret faller, regnet slår och man får ta på sig jackan igen. Bisarrt.

Men september är också tiden för Svenskt Travderby. Kanske är det möjligen ytterligare en orsak. Få travlopp på året är så roliga att se fram mot som just detta. Mycket beror kanske på förutsättningarna, man har som bekant bara en chans i livet. Den första söndagen i september är dagen då allt måste stämma, annars sipprar som sand möjligheten ur händerna. För alltid.

För de som dragit den enda vinstlotten ur tombolan och gått hela vägen till Derby-seger är äran evig. Jag tror vi alla kan plocka fram en eller ett par favoritupplagor. Nedan listar jag mina fem favoriter. Så, varsågod, ta dem lite som stämningshöjare inför söndag.

Du kan klicka på rubrikerna för att se loppen.

1980: Mustard – Sören Nordin

När man talar om överlägsna vinnare av Derbyt antar jag att Mustards viktoria från 1980 torde rankas väldigt högt på listan. För det här året fanns det egentligen bara en häst på banan. Ett styrkefenomen i samma klass som Tibur-sonen får man nog leta länge efter. Extra påpassligt då att det vid den här tiden ännu kördes Derbyn över 3100 meter (en företeelse som försvann 1983). Sören Nordin tog det vacker från början, lade sig lugn som trea i andraspår men avancerade fram mot dödens på slutvarvet. Ledande andrahandaren Day Wottle (Björn Lindblom) skulle direkt få det hett om öronen. Mustard lämnade föga åt slumpen, pressade på och redan över sista bortre långsidan var det avgjort. En verklig maktdemonstration. Det här var den sista Derby-segern av totalt elva (!) för den då 63-årige Nordin. Mustard kom att trava in 2,7 miljoner trots att hans karriär avslutade efter sexåringssäsongen. Redan som femåring testade han förresten i Prix d’Amérique, men hade ingen lycka med sig bakom giganten Ideal du Gazeau.

1988: Gaston Pride – Per-Olof Pettersson

P-O Pettersson var en av mina idoler under uppväxten på Åbytravet och en av de starkast bidragande orsakerna till det var grymme Gaston Pride. Sin kulls absoluta kejsare. Count’s Pride-sonen är den senaste som lyckats med bedriften att vinna Kungapokalen, Sprintermästaren – och Derbyt. Det säger en del. Men till saken hör att Gaston Pride inte alls var favorit inför Derbyt. Vad som syntes som en formsvacka inför loppet (han var bara trea i uttagningen) gjorde honom mer till en outsider på toton. Klar favorit var Stig H-stoet Gina Roy som också tidigt tog täten. Gaston Pride fick inleda från tolfte spår bakom bilen – men efter halva distansen skickade ”Pop” snabbt fram sin häst i dödens på favoriten. Och hon skulle få det tufft (femma i mål). 700 kvar satte han obarmhärtig press på Gina Roy och 200 kvar var segern i hamn. Gaston Pride bara seglade ifrån. Obestridlig kung i kullen.

2001: Hilda Zonett – Robert Bergh

Inte sedan 2001 har ett sto segrat i Derbyt (faktum är att hela 23 ston faktiskt gjort det igenom historien). Men hon som gjorde det då var heller ingen duvunge. Hilda Zonett är ett av Sveriges allra bästa ston någonsin. Hilda (som vunnit Kriteriet året före) var knapp favorit, i stort sett jämnspelad med Seth Bowl och Digger Crown, men hon skulle få en tuff inledning. Efter galopp syntes det tidigt omöjligt. I sista sväng låg hon fortfarande i loppets periferi, till synes utan chans att strida om segern. Men ur samma kurva vred Robert Bergh på i femtespår. Och som hon sprang. Hilda flög fram sista biten och vann till slut säkert. Formidabelt. Noterbart också tvåan Skogans Joker (Olle Goop) som spurtade om möjligt än vassare – även han efter galopp. Det här var den andra Derby-segern för den då 32-årige Bergh. Remington Crown vann 1997 (också med galopp). Två år senare gjorde han det igen med Tsar d’Inverne. Hilda Zonett kom att springa in över 15 miljoner vilket gör henne till vårt tredje vinstrikaste sto genom tiderna. 2003 triumferade hon i självaste Prix de France.

2009: Maharajah – Örjan Kihlström

Ett Derby som nog många fortfarande har klart i minnet, trots att det nu gått sex år sedan dess. Var inte Maharajah redan innan en världsstjärna så var han det sannerligen efteråt. Liksom Mustard 29 år tidigare, fanns det detta år bara en häst på banan. Yield Boko skulle vara den som på allvar skulle utmana. Faktum är att de var i princip jämnt spelade. Men ”Marre” skulle komma att förvandla, inte bara Yield Boko, utan hela övriga fältet till statister. Örjan klev snart fram och landade i dödens på just Yield Boko. Tempot började pressas upp redan på slutvarvet. Köhästarna började falla en efter en. 500 kvar var det som om Kihlström växlade upp en växel i en bil. En Ferrari rentav. Maharajah gjorde mos av motståndet och länsade undan. Det är alltid lika vackert att se det där racet. Derbyt 2009 slutade dessutom i suverän stil för Stefan Hultman – hans Marshland spurtade in som tvåa.

1985: Big Spender – Berth Johansson

Det här måste vara det mest klassiska Derbyt som någonsin körts. Given etta på listan. Big Spender kom till finalen med nio raka segrar i bagaget och var såklart klar favorit. Men tuffa hästar som Mack The Knife och Tangens skulle bjuda upp till tango. Både Big Spender och Mack The Knife hade bakspår i finalen och hamnade långt bak i fältet. Tangens däremot anförde. Men de båda förhandsfavoriterna blev kvar där bak. Väntade och väntade. Kanske väntade de till och med ut varandra. Först mitt på sista bortre långsidan sände Stig H ut Mack The Knife (i rygg på oddsaren Pershing Boy). Berth Johansson följde direkt i rygg. Men mitt i sista kurvan kom stöten. Mack The Knife på i tredjespår. Big Spender sändes direkt på i fjärde. De båda fajtades hela upploppet ned. Sida vid sida. Precis på linjen sträckte Big Spender fram nosen, Berth Johansson rörde knappt en fena. Kyligare styrning finns nog inte. Big Spender kom att få en fin karriär med 3,7 miljoner kronor på kontot. Mack The Knife travade in 7,6 och tog en meriterande tredjeplats i Prix d’Amérique 1988 bakom Ourasi. Men det var Derbyt 1985 som gjorde de båda odödliga.

Daniel Olsson