Ego Boy - en evig ikonstatus

Det brukar sägas att om man ber en person att slumpvis säga en siffra mellan 1 och 10, så kommer personen i 90 procent av fallen säga antingen 7 eller 3. Trots att man har sitt fria val att säga precis den siffra som man vill.

Det där har ju inte ett jota med trav att göra, men jag kom tänka på en sak.

Om man, i samtal med någon som inte alls har något intresse av travsport, ändå, för skojs skulle ber vederbörande om namnet på en travhäst, vilken som helst som de har hört…vilken säger de då?

Legolas kanske. Eller, just det, Ego Boy.

Det finns ingen travhäst, och kommer troligen aldrig att finnas någon, som blivit så populär som denne Ego Boy att hans namn är välbekant ännu många, många år efter att han sedan länge ätit sin sista havre på jorden.

Namnet är för alltid inetsat hos svenska folket.

Ego Boy.

I onsdags, den 12 april, var det exakt 50 år sedan som hästen föddes.

För egen del är Ego Boy förknippat med en enda sak. Det där Elitloppet från 1973. Duellen. Det som fler gånger än tusen beskrivits som ”Davids kamp mot Goliat” och det mest klassiska av alla klassiska lopp som körts i Sverige, möjligen tangerat av ”uppföljaren” Copiad vs Pine Chip 21 år senare.

Det är först nu, när jag kollar tillbaka på hästens karriär, som jag begriper att Ego Boy var mer än just Elitloppet 1973. Han var, vad vi brukar kalla, en segermaskin.

Han är en ikon.

På de, bara lite drygt, fyra säsonger som han fick på tävlingsbanan, gjorde han 67 starter och av dem vann han hela 50 gånger.

Inledningen av karriären var emellertid inte den absolut mest lysande. Han begick sin debut, för Ingemar Olofsson (som förresten skulle köra honom i samtliga starter) först i slutet av september som treåring. Det resulterade i en sjundeplats (värd 150 kronor, för övrigt) på Rättvik. Tiden: 1.30,6 över 1700 meter.

Det blev ytterligare några starter i oktober; först fyra i mål, sedan två andrapris. I sin femte start tog han första segern. I Gävle den 30 oktober 1970.

Och här tycks ”polletten ha trillat ned” som man brukar säga. Ego Boy skulle avsluta sin första säsong med sex raka segrar.

Som fyraåring gjorde hästen 24 starter – och vann 17 lopp. Blott vid en av de 24 starterna slutade han utanför medaljplats; det var faktiskt i Fyraåringseliten på Solvalla under Elitloppet.

Ego Boy var tyvärr aldrig anmäld till vare sig Derbyt eller Kungapokalen, men i den allra första årgången av Sprintermästaren fick han visa upp sig. Där fick han dock nöja sig med bronset bakom vinnaren Cirro och Sören Nordin.

Den här säsongens stora seger skulle i stället komma i S:t Leger på Åby (som vid den här tiden var ett stort lopp). Förstapriset på 35 000 kronor kan jämföras med 100 000 i Derbyt.

Under 1972, som femåring, gjorde han ”bara” 8 starter – men vann å andra sidan 7 av dem. Storsjöpokalen och Bollnäsloppet var de största segrarna; det känns som om Ego Boy tog det lite ”lugnt” som femåring, med andra ord.

Det var förresten det här året som han gjorde sitt första lopp ”utanför totalisatorn” (Rättvik i juli). Totalt kom han att gå hela sju lopp utanför toton (vinst i samtliga). En företeelse som för mig tycks märklig sett ur dagens ögon, men jag antar att det var så man tog sig an för överlägsna hästar helt enkelt…

1973, då Ego Boy var 6 år, blev hästens största. Det som skulle lägga grunden för den eviga ikonstatusen. Säsongen tog sin början redan tidigt i januari och när vi bläddrat fram till den 27 maj, alltså då Elitloppet skulle avgöras, hade han vunnit 16 raka segrar.

Ego Boy gick alltså in i Elitloppet, det berömda, ”David mot Goliat”, med 16 raka segrar…

Hur många Flower Child hade, eller exakt hur bra han var egentligen amerikanen, kan jag inte hitta någon info om, olyckligtvis. Men det var den allmänna uppfattningen att han var världens bästa just då.

Men, i vilket fall, vi kollar på det där Elitloppet nu då. Det mytiska.

Det avgjordes, just det här året, som ett heatlopp. Samma hästar gjorde upp i två heat och utifall de blev två olika vinnare – ett skiljeheat.

Flower Child spelades till 20 för 10 i det första heatet. Ego Boy till 23 för 10. Ganska jämnt alltså. Men Ego Boy lattjade med jänkaren i heatet och vann lätt från spets.

I det andra heatet var rollerna ombytta, i dubbel bemärkelse. Ego Boy klar favorit (15 för 10). Och dalahästen provade samma variant även här. In på upploppet såg han ut att gå mot en andra raka heatseger från spets – men Flower Child och Joe O’Brien avslutade sylvasst och hann upp precis på linjen (Ego Boy gick förresten svenskt rekord här, 1.13,8.).

Låt oss nu stanna upp ett ögonblick och fråga oss, om Elitloppet 1973 hade haft precis samma ikoniska status ännu om Flower Child inte hade hunnit fram? Om Ego Boy vunnit i två raka heat?

Det måste ju vara skiljeheatet som är själva magin.

De två skulle alltså göra upp heads-up om titeln i Elitloppet. Den lilla svensken med den lilla tränaren mot den stora amerikanen som räknades som världens bästa. I alla fall ännu några minuter.

Flower Child väntades nu bolla med svensken, som ändå gjort det så tappert och varit så nära att fixa det i andra heatet.

Okej. Nu kollar vi på det då. Slutbiten av de båda heatet och sedan skiljeheatet. Det här är andakt.

Jag tycker det är så fascinerande det där loppet. Får alltid en rysning när hästarna svänger ur sista sväng. Jag har alltid undrat vad Joe O’Brien tänkte där, när första 500 gick i 1.28-tempo…? Vad var egentligen hans plan?

Det sägs att det här var det moderna Elitloppets födelse. Att det var första gången som publiken köade utanför Solvalla redan innan grindarna öppnade på söndagen. Jag förstår nu varför.

Det är också intressant att det här med heatlopp i Elitloppet försvann direkt efterföljande år. Då och hädanefter har det ständigt avgjorts med försök och final. Ego Boy-succén till trots.

Ego Boy fortsatte efteråt sin Eriksgata, bland annat i Nederländerna där han vann Grote Prijs der Landen (som också var betydligt större då än nu) och så väl svenskt som skandinaviskt mästerskap – samt, ska inte glömmas, Hugo Åbergs Memorial. Också det efter skiljeheat (!) men nu med Emter W. som duellant.

Var helst han drog fram, möttes han av jubel, upptryckta t-shirts och ständiga publikrekord.

Hästen var förresten inbjuden till VM-loppet men Olofsson valde att avstå en USA-resa.

Något mer Elitloppet skulle det inte bli för Ego Boy. Påföljande år, 1974, hann han endast med fyra lopp. Det sista blev i Åby Stora Pris som då avgjordes i maj. Men Ego Boy slutade oplacerad och hade drabbats av en lättare skada. Därmed kunde han aldrig försvara sin titel på Solvalla veckorna senare.

Starten i Åby Stora Pris blev hästens sista. Den 1 juni påträffades Ego Boy, bara 7 år gammal, liggande i sin box. Han hade fått en komplicerad fraktur på en nackkota. Hur hästen hade åsamkats den har man aldrig kunnat få fullständig klarhet i, men den ändade hästens liv.

Ett tragiskt slut för den kanske, om inte säkert, mest betydelsefulle travhästen som vi haft i det här landet.

Ego Boy begravdes på sin hemmabana Rättvik. Och där, passande i vinnarcirkeln, ligger han än i dag.

Och ibland kan man ännu höra det…

”Ego Boy… oj, oj, oj…!”