Du kommer alltid vara den störste, "Macken"
Den 22 februari 2016 var en dag då jag blev betydligt äldre. Kanske till och med vuxen. Det sista, och allra största fyrbenta fundamentet till det som skapade mitt livslånga intresse för travsporten drog sitt sista andetag.
Nu finns ingen av dem kvar.
Jag får klara mig själv.
Mack Lobell, vila i frid.
När jag var nio år, 1988, visste jag inte särskilt mycket om trav. Även om jag hade börjat få upp intresset, framför allt genom min far och hans drömmar om att lördagens 24-radiga V65-system skulle bli vägen till rikedom.
Drömmar som alltid dog. Och som alltid återupplivades igen.
Allt skulle dock ta en tvär vändning den 29 maj 1988.
Nej, jag var inte på plats. Kroppsligen i vilket fall. Men jag var där ändå. Framför vår dammiga gamla Salora täckt i ljusbrun faner.
Här ändrades allt.
Elitloppet. En amerikansk häst på plats. Alltså hela vägen från USA. Svart som natten och med ett trotsigt humör. Rösterna i teven berättade om att den där hästen knappt velat ta ett steg på Solvalla när man hade ämnat att träna honom tidigare i veckan. Skulle det verkligen gå?
En amerikansk kusk. En filmstjärna i vitt och vinrött. Och med mustasch. Vad var detta?
Mack Lobell var mer myt än häst.
Jag förstod det inte då, men det där Elitloppet 1988 var nog ett av de allra bästa som någonsin körts. Jag minns inget av försöken, det där Sugarcane Hanover och Napoletano båda slog på hejdundrande galopper, men ändå kom tillbaka och var etta och tvåa.
Den gråe Action Skoatter som öppnade så fruktansvärt fort bakom bilen.
Big Spender. Nealy Lobell. Grades Singing.
Men jag minns upploppet. Varje steg. Varje meter. Målgången.
Det var ett av de bästa Elitloppet som körts. Idel topphästar och superstjärnor. Men det fanns ändå bara en häst på banan. Bara en häst som stannade kvar på näthinnan.
Men det var tillräckligt. Fullt tillräckligt.
Här ändrades allt.
Måndagens besked kom egentligen inte som någon överraskning. Mack Lobell var 32 år och hans stund var nog inne efter ett långt och härligt liv.
Ändå känns det olustigt, tomt. En era är definitivt slut.
Och jag är inte nio år längre.
Daniel Olsson
