Det var travåret 2020

2020 blev på många sätt ett annorlunda år. Nu ser vi med förhoppning fram mot ett nytt. Men först ges det tid att reflektera över det år som förflutit. Här är några av de händelser inom travsporten som vi minns allra starkast.

Travet mitt i pandemin

Hur man än vrider och vänder på 2020 finns det en sak som genomsyrar allt. Den i högsta grad alltjämt pågående pandemin. Men travsporten har utan avbrott kunnat fortsätta – i alla fall i vårt land. Medan praktiskt taget alla andra travnationer i världen fick pausa i våras, kunde den svenska travsporten fortsätta och gör så än. Men sedan den 12 mars har svenska travtävlingar avgjorts utan publik. Vem kan säga för hur länge till? En sak är i vilket fall säker: vi är väldigt många som längtar till den dagen då vi kan återvända.

Skandalen: ”Propulsion-gate”

Svensk travsport kanske allra största skandal nystades upp, bara två dagar efter det att Propulsion travat i mål som vinnare i Elitloppet. Det till synes perfekta avslutet av en av tidernas främsta karriärer förbyttes över en natt ut mot en jätteskandal. Uppgifter framkom att Propulsion blivit nervsnittad i USA som fyraåring och tävlat fem år i svensk regi utan att ha varit startberättigad. Domen föll – slutligen och ”Proppen” blev fråntagen sina europeiska resultat och över 23 miljoner kronor. Sista ordet är knappast sagt i den olyckliga historien ännu. Nästa år stallas Propulsion upp som avelshingst – i USA.

Elitloppet – ännu en märklig upplaga

Elitloppet har de senaste åren tenderat att ha blivit någon form av antiklimax. 2018 handlade rubrikerna mest om ”startkaoset” som bland annat fick den franske superstjärnan Bold Eagle på fall. I fjol vann Dijon i en, minst sagt märklig gångart, före en Aubrion du Gers som kanske skulle diskats? I år var förutsättningarna redan på förhand besynnerliga då sportens största fest kördes utan publik. Inte blev det bättre efteråt, sedan Propulsion som bekant blivit fråntagen sin förstaplats. Vann gjorde i vilket fall som helst den norskfödde italienaren Cokstile och någon skugga ska knappast fall över hästens insats. Se Elitloppet här.

Superstjärnan: Face Time Bourbon

Världens kanske största fixstjärna för dagen är Face Time Bourbon. Den franske femåringen tycks, i alla fall i det närmaste, vara oslagbar. Björn Goop vann för andra gången Prix d’Amérique när han lotsade in Sébastien Guaratos superstar på kolstybben i slutet av januari. Ännu vid upploppets början satt han fastlåst, men när väl luckan kom störtdök Face Time Bourbon i en sällan skådad speeduppvisning för att till slut vinna enkelt. Om bara några veckor står han på Vincennes igen som titelförsvarare och storfavorit. Vem ska kunna besegra monstret? Se Prix d'Amérique här.

Hail Mary – kungen av fyraåringar

Om frågan vem som var bäst bland de svenska fyraåringarna var obesvarad i början av säsongen, var den sannerligen inte det när den skulle summeras. I sin Googoo Gaagaa-son Hail Mary har Robert Bergh ett av de största ämnen som vi sett på flera år. Hail Mary stod i sin egen klass när Derbyt skulle avgöras och hästen avslutade året med sex raka segrar sedan även Breeders Crown lagts till samlingen. 17 segrar på 20 starter och över 7 miljoner intjänat är ett ”hyggligt” unghästfacit. Något möte med Ecurie D. i Critérium Continental blev det aldrig – kanske får mötet vänta till sista söndagen i maj?

Det tunga kallblodsåret

2020 kan också sammanfattas som ett tufft år för svensk kallblodssport. Den 19 oktober tog den störste av dem alla slutligen sitt sista farväl. Järvsöfaks orkade inte mer och fick somna in 26 år gammal men kommer bli ihågkommen i många, många år framöver. 201 segrar på 234 starter är resultat som kanske aldrig kommer att uppnås igen. Och världsrekordet, det har han fortfarande. Bara knappt två månader senare, chockades vi av beskedet att Månprinsen A.M. gjort sällskap i travarnas himmel, blott 13 år gammal. Svensk travsport har mist två av sina absolut största – men vi minns de båda som de kungar som de var.

Jim Frick – 1951-2020

Sporten miste också en av sina allra mest karismatiska karaktärer. Jim Frick avled den 25 juli i sviterna av cancer. Han blev 68 år. Vi minns Jim som en av våra största. Han är en av endast nio svenska kuskar med över 5000 segrar, dessutom med över 3000 som tränare. Han hann med hela 51 kuskchampionat och blev den kusk som vann flest lopp i landet vid fyra tillfällen. Alla minns segern med Frej Nalan i Derbyt 1989, men han är också den hittills ende svenska europamästaren för kuskar. Det är en meritlista som kommer lämna avtryck länge till.

”Örnens” sista flygtur

Inte bara en av Frankrikes största genom alla tider, utan en av världens. Men nu har ”Örnen” flugit klart. Få travare har haft sådan karisma som Bold Eagle när han tävlade på sin topp. I augusti gjorde han sin sista start och kunde sammanfatta en närmast overklig karriär. Ett otaligt antal segrar i de största franska loppen, med de båda triumferna i Prix d’Amérique som kronan på verket. Lägg där till den historiska bedriften när han 2017 som den första hästen på över fyrtio år vann franskt ”triple crown” då Prix d’Amérique följdes upp med både Prix de France och Prix de Paris. Bold Eagle blev dessutom slutligen Frankrikes vinstrikaste genom tiderna – med över fem miljoner euro.

Ecurie D. – var ska det sluta?

En häst som varit föremålet för ett stort antal rubriker under året var förstås Ecurie D. Ett ämne av ett slag som knappast växer på träd, en diamant i det närmaste redan slipad till perfektion. Den av Jean-Pierre Dubois uppfödde och av Frode Hamre tränade fyraåringen tjusade oss med sin enorma talang. Segern i Fyraåringseliten, där han såg ut att jogga 1.09,2, var Elitloppshelgens höjdare. Förvisso var det kanske så att Ecurie D. tappade lite formen mot slutet av säsongen, men Hamre har redan börjat ladda för 2021. Målet är tydligt: Elitloppet.

Ramona Hill – fortsätter tävla

Såväl Svanstedt som Takter och Melander hade sina chanser i Hambletonian, men ingen skulle rubba USA:s nya supersto Ramona Hill. Tjejen spöade upp killarna i världens största treåringslopp och gjorde därmed repris på Atlantas bedrift från två år tidigare. Hon kan för närvarande skriva 12 segrar på sina 17 starter på sitt cv. Men tävlingskarriären är ingalunda över. Kretsen kring monsterstoet berättade att man ska fortsätta tävla även nästa säsong med Ramona Hill – och att man definitivt håller dörren öppen för Europa. Än så länge kan vi i alla fall hålla tummarna. Se Hambletonian här.

Sebastian K. tragiskt bortgången

En annan oförglömlig häst vi tyvärr fick säga farväl till allt för tidigt var Sebastian K. Ännu i början av sin karriär som avelsmatador insjuknade hästen i kolik och lämnade jordelivet 14 år gammal i augusti. Det som stjärnan uträttade på travbanan blir dock aldrig bortglömt. Hästen som började karriären hos Lutfi Kolgjini gick senare till Åke Svanstedt och följde med den samme till USA och blev tränarens stora stjärna. Det nästan ofattbara världsrekordet sattes 28 juni 2014 då han på Pocono Downs tusen meter långa oval travade 1.07,7. Förvisso sänkte Homicide Hunter rekordet med en tiondel fyra år senare – men på tusenmetersbana står det sig ännu starkt.

Diana Zet – kullens drottning

Om Hail Mary har kungakronan på sin hjässa bland fyraåriga hingstar och valacker är drottningens titel lika självklar hos Diana Zet. Daniel Redéns häftiga sto var bäst när det gällde – varje gång. Förra årets Oaks-vinnare var faktiskt inte favorit vare sig i Drottning Silvias Pokal eller Stochampionatet men vann ändå – och gjorde därefter repris också i Derbystoet. Den trippeln har före henne bara Fama Currit och Viola Silas mäktat med, den sistnämnda för tio år sedan. Fem segrar och över fem miljoner in på kontot bara i år. Det är starka papper av prinsessan som blev drottning.