Den efterlängtade promenaden från Rissne
Jag är inte bara vidskeplig, jag är vanemänniska också. Även om jag numera har för vana att bryta mot mina vanor, kvarstår ändå det faktum att vissa saker vill jag göra på ett särskilt sätt. Förberedande ritualer.
Elitloppet är, givetvis, ett sådant tillfälle då saker och ting helst görs så som de alltid brukar göras.
I alla fall inledningsvis.
Det brukar ta sin början då man går av tunnelbanestationen i Rissne. Det är tidig förmiddag och förhoppningsvis sänder solen redan några inför dagen lyckobådande strålar när man med medvetet återhållsamma steg svänger vänster. Fortsätter fram nedåt för backen men tar höger vid korsningen, även fast skyltarna antyder det motsatta.
Över vägen, fram mellan de på en söndag särskilt ödsliga kontorshusen och ner till vänster för trappan. Här sitter oftast på en bänk några blivande Elitloppsbesökare som redan börjat fira. Trots att klockan kanske inte ens ännu är tio. Kanske är de kvar sedan igår, har ofta en tanke slagit mig.
Nu ner i slänten och ner för den nästan igenvuxna trätrappan. Den som inte underhålls under vintern. Fram mot och under viadukten. Det ekar lite när de sista resterna från vintergruset krasar under skorna. Några sekunder senare, ut ur tunneln. Folkansamlingen blir större och större. Muntra utrop vibrerar bakom.
Har man nu riktig tur måste man vänta ett par minuter för att ett, eller flera, tåg ska passera. Otåligt, fast man inte alls har bråttom, får man stå och vänta på vad som känns som den yttersta gränsen för att få träda in i det förlovade riket. Tåget svischar förbi. Klingandet avtar. Bommarna går upp med ett mekaniskt läte. Välkommen in.
Till vänster har man stallbacken tronande bakom galler och grind. Jag är så privilegierad att jag nuförtiden äger inträde dit. Men det är inte så jag vill göra det. Promenaden är inte fullbordad ännu. Jag fortsätter framåt, sneddar förbi chorizo- och t-shirt-försäljare, går över den dammiga träpassagen, undviker vänligt att köpa sista minuten-tips och sneglar upp på gräskullen till höger.
Ja, jag erkänner att jag suttit där några gånger och druckit drycker som antagligen varit en smula för starka för den tidiga förmiddagen. Saktar ner kort och är framme vid den gamla entrén. Låter inte humöret skifta även då jag blir burdust kroppsvisiterad och datorväskan genomsöks. Sedan långsamt fram mot och genom vändkorset.
Nu inträffar just det där som var hela målet. Nu står jag still en halv minut. De kanske bästa trettio sekunderna på året. Sorlet från E-läktaren. Grytan som ännu bara sjuder. Sporadiska trumslag (från Glenn). Distade ljud av hovar mot banan långt i fjärran. Den lätta brisen.
Om du någonstans kan känna igen dig i den känslan, så att jag inte är den enda, så lever hoppet. Alla svarta rubriker till trots. Så har du bara möjligheten, kom ut till Solvalla i helgen och förena dig. Det som väntar är det finaste den här sporten kan bjuda på. Oavsett vilka hästar som är med. Oavsett alla snusförnuftiga förståsigpåare som år efter år som enda kommentar måste understryka loppets undermåliga kvalitet. Om alla som gjort fel och inte gjort rätt. De som är så i total avsaknad av kärlek till sporten att de hellre följer det från en datorskärm än på plats.
Man skulle kunna skriva spaltmeter om hur Elitloppet ska köras. Om vilka som går vidare från försöken och om hur taktiken bäst läggs upp inför finalen. Vem som vinner. Vilket som är det bästa spelet och vilka spikar vi bör nyttja vid veckans första och andra V75-omgång.
Det görs och kommer göras också. Överallt. Så i år avstår jag helt. För även om jag kan ha förhoppningar (skriver fortfarande inte ut namnet på hästen…) så är just det där av sekundär betydelse för mig personligen.
Det viktiga är att Elitloppet och travsporten är. Och förblir.
Daniel Olsson
