Callit och triumfen i VM - för 30 år sedan

Huruvida det är ett värdigt ”världsmästerskap” eller inte, låter jag vara osagt (någonstans tänker jag att det egentligen går sista söndagen i januari i Paris, eller möjligen fyra månader senare på Solvalla) men jag kan ändå inte låta bli att kittlas lite av VM-loppet på Yonkers.

Eller International Trot som det ju egentligen heter och väl också är ett mer passande namn.

Hursomhelst. Sent på lördag afton är det alltså dags igen. Loppet som startade 1959 och som kom att köras årligen fram till 1995 (ja, då His Majesty vann) – och som sedan upplivades igen 2015 och nu alltså, efter sin återupp-ståndelse, körs för tredje året i följd.

Hursomhelst. Jag tänkte kika lite extra på ”VM-loppet” och dess händelser för trettio år sedan. Det är nämligen, och inte oväntat, lite av en klassiker. Särskilt som vi ser det ur svenska ögon.

Vid den här tiden hade ingen svensk representant vunnit loppet sedan 1965 då Gunnar Nordin körde franske importen Pluvier III till seger. Fast nu skulle det alltså bli ändring på det.

Vi snackar Callit och ”Kalle på Trappa”.

Året är 1987.

Och 1987 var det sista året som International Trot huserade på Roosevelt Raceway, för övrigt. Banan som stått som värd för loppet, då förresten betitlat Roosevelt International Trot, sedan starten.

Men till 1988 (ja, då vann Mack Lobell) hade Roosevelt efter flera år av minussiffror och under kontroversiella former, lagts ned. Av banan belägen på Long Island finns i dag bara minnen bevarade och loppet kom att flytta till sin nuvarande plats, Yonkers Raceway (som väl egentligen heter Yonkers Raceway at Empire City Casino) i sydspetsen av fastlandet vilket utgör staten New York.

Fast åter till Callit då. Den kanske bästa svenskfödda travaren just då. Sexåringen hade en stark säsong i ryggen innan resan till USA. Han hade varit trea i Elitloppet (som Utah Bulwark något överraskande nog vann) och följde upp med seger i Årjängs Stora Sprinterlopp, var tvåa i Hugo Åbergs (Big Spender vann) och seger i Jubileumspokalen.

Trots det var han inte särskilt påpassade av amerikanerna när det drog ihop sig till International Trot där Callit var Sveriges enda representant. Nära 12 gånger pengarna delade han ut på toton.

Favoriten kom i stället från Norge. Rex Rodney med sin ständige följeslagare Kjell Håkonsen hade gjort resan till New York i angeläget ärende. Norrmannen som förresten hade galopperat i Elitloppets final och därmed gått miste om att försvara sin fjolårstitel. (I Oslo Grand Prix lyckades han emellertid).

Ordentligt påpassad var även hemmahoppet Whip it Wood och så franske Potin d’Amour körd av sin tränare Jan Kruithof, som påföljande år skulle sluta fyra, och sedan tvåa, i Prix d’Amérique.

Varför inte kika lite på startlistan:

1 Every Way – Wim Paal (Västtyskland) 2 Estocio Prad – Giuseppe Guzzinati (Italien) 3 Habib -  Ulf Thoresen (Norge) 4 Whip it Wood – John Patterson J:r (USA) 5 Tabor Lobell – William Gilmour (USA) 6 Rex Rodney – Kjell Håkonsen (Norge) 7 Callit – Karl O Johansson (Sverige) 8 Village Kid – Jerry Duford (Kanada) 9 Potin d’Amour – Jan Kruithof (Frankrike)

Fast Whip it Wood slungade sig i galopp direkt när starten gick och fick se sina chanser spolierade. Det blev nu italienaren Estocio Prad som stack till spets och bakom placerade Ulf Thoresen norske Habib som kom till loppet som titelförsvarare.

Estocio Prad såg ut att försöka stjäla loppet i spets; Giuseppe Guzzinati ångade på det som gick när man gick in över sista bortre långsidan och för Callit såg det inte alltför ljust ut placerad som trea i andraspår. Men Karl O Johansson kunde så följa i rygg på Tabor Lobell som tog kommandot i jakten på den undflyende italienaren.

Det skulle bli perfekt. Callit gick till full attack ur sista sväng och kunde se ledaren ge vika för mjölksyran och koppla greppet. Potin d’Amour, som fått ett vilsamt race på innerspår, hittade loss och avslutade kvickt längst ut – men för sent.

Då tar vi väl och tittar och njuter av loppet.

Callit hade triumferat. 1.16,4a över 2011 meter var ingen megatid, men förstapriset på 125 000 dollar, då värt i runda slängar knappt 700 000 kronor, smakade förstås mumma. En stor triumf för svensk travsport vid den här tiden och Callits största framgång i karriären, skulle det visa sig.

En fråga vi aldrig får svar på, är dock vad Rex Rodney hade kunnat göra om han inte hade trillat över i galopp vid utgången av sista sväng då gott gående i vida spår…

Callit kom fortsatt att tävla med framgång två hela säsonger till. Han lade skorna på hyllan efter 1989 och hade då noterats också för segrar i Hugo Åbergs 1988 och Olympiatravet 1989 (han slapp Sugarcane Hanover det här året…). Totalt sprang han in ansenliga 8,8 miljoner kronor och vann 65 av 109 starter.

Ytterligare tre hästar skulle därefter vinna International Trot (dock på Yonkers som sagt) för svensk flagg. Stig H gjorde det med Peace Corps 1991 medan Torbjörn Jansson gjorde om bedriften 1992 med Atas Fighter L. i en upplaga som var tämligen galoppfylld (bland andra Billyjojimbob ägnade sig åt fel gångart…) samt, som sagt His Majesty som småchockade 1995 i den ”sista” upplagan.

Kan det kanske vara dags igen på lördag kväll? I så fall får vi hålla tummarna för On Track Piraten. Han är nämligen den ende i fältet som faktiskt representerar Sverige.