Hur är läget?
– Det är fantastiskt bra, även om det inte har varit någon julstämning ute. Men jag tycker att det är bättre när det är mjukt i backen än hårt.
Hur ser vardagen ut för dig just nu – jämfört med när du var aktiv travtränare?
– Jag hade ett mål att jobba mycket och jag var alltid först till stallet och sist därifrån. Det är många fler sovtimmar nu. Jag har nog gjort väldigt många arbetstimmar i mitt liv. Numera tittar jag mest på trav, även om jag ibland hjälper till och kör någon häst här på Stora Alby där jag bor nu. I måndags körde jag häst, så helt overksam är jag inte. Dessutom är det roligt att vara med och se hur hästar tränas i dag. Gocciadoro har ju ordnat en lerbana eller sandbana och man sitter och funderar på om det går att träna på annat sätt än det görs i leran. Ja, jag sitter där i vagnen och funderar mycket. Trots att jag har många årsringar nu så är jag fortfarande nyfiken.
Hur mycket tänker du på trav i dag?
– Teoretiskt följer jag sporten mer än någonsin eftersom jag har tid. Mitt huvud snurrar runt travsport 90 procent av min vakna tid. Sedan försöker jag få i mig mat och konversera lite försiktigt med min kvinna. Men hon får mest höra om trav.
Från Umeå via Halmstad till Frankrike. Varför blev det den resan för dig?
– Vi hade ju en fantastisk tränarkår i Umeå med Berth Johansson, Jan-Erik Eriksson, Jan Norberg och Håkan Hellerstedt, och så hade vi Stig Lindmark i Skellefteå. Konkurrensen var stenhård och det är jag glad för. Jag försökte smygtitta på sådana som Berth Johansson och Stig Lindmark för att se hur de gjorde. Att jag flyttade till Halmstad var för att jag tyckte det låg strategiskt bra med motorväg både till Åby och Jägersro, så det var ju som ett himmelrike för mig. Dessutom var det bra träningsmöjligheter.
Men det hände tråkiga saker!
– Ja, jag fick en riktig smäll på käften. Jag trodde ju att jag skulle bo där resten av livet och hade investerat tungt i en gård när finanskrisen kom och räntorna gick upp kraftigt. Före kraschen var jag skyldig fem miljoner, samtidigt som jag var erbjuden 15 miljoner för mina stall. Ett halvår senare ökade skulderna till sju miljoner då jag hade utlandslån, och jag hade hästar i träning där ägarna till hälften inte kunde betala sina räkningar. Jag hade det så pass gott ställt när det här inträffade att jag klarade mig ett år. Till slut var jag tvungen att begära mig i konkurs och börja om från noll. Då var det tufft. Men då fick jag ett erbjudande av Jean Pierre Dubois att jobba åt honom och det var ju som att vara en bra spelare i Halmstad BK och få ett erbjudande att spela för Paris SG. De som kan fotboll fattar.
Sedan blev du förälskad i Frankrike?
– Ja, jag hade ett fantastiskt första år hos Dubois. Jag hade bara åtta hästar att ta hand om och så hade jag Huxtable Hornline vid sidan från början. Hästarna för Dubois tjänade mycket pengar, plus framgångarna med Huxtable Hornline och att jag fick köra Activity. Jag fick en flygande start där nere.
Hur mycket trav följer du i dag – och vilka lopp missar du aldrig?
– Jag försöker att aldrig missa några tävlingar. Men jag ser inte alla live, som i dag när det är lunchtrav och jag pratar med dig i stället. Men jag ska kolla på loppen senare. Jag ser färre lopp direkt än tidigare, men jag ser väldigt många lopp varje dag. Runt 40 skulle jag tro.
Du som verkligen är insatt i fransk travsport, är du överraskad över vad de svenska hästarna har presterat så här långt i vintermeetinget?
– Nej, jag är mer överraskad över att det har varit så dåligt under ett antal år. En sådan som Daniel Wäjersten har varit där nere ett tag nu och man lär sig undan för undan. Det är en väldig omställning för våra svenska hästar att komma till Frankrike och Grosbois. Det är till exempel små hagar på Grosbois, så det räcker inte att de går i hagen och körs två gånger i veckan. Det krävs att de får aktiveras på annat sätt också. Vissa hästar gillar livet i Frankrike och vissa inte, så visst kan det vara lite slump också att vi haft lite sämre svenska framgångar de senaste åren.
Hur ser du på de stora loppen på söndag?
– Fantastiskt fina lopp och det blir grymt spännande att se både Criterium Continental och Prix de Tenor Baune. Vi har riktigt bra svenska hästar med i Criterium Continental. Det är synd att det blev bakspår för Phantom Express, men både La Yuca och Bullet the BlueSky har framspår. Svåraste motståndet är nog Lovino Bello som är en enorm topphäst. Jag tror att han kommer att presenteras i toppslag. Vi har Frank Gio som kanske har svikit lite, men jag undrar om inte Guarato har honom bra i ordning? Hur som helst tror jag att alla tre svenska hästar har vinstchans om de har lite tur på vägen. Det krävs lite tur för att vinna i Frankrike.
– När det gäller Prix de Tenor Baune så tror jag mycket på det nordiska landslaget. Det känns som det franska inte har rätta formen. Jag trodde mycket på Koctel Du Dain inför årets Prix 'd Amerique, men tyvvär har han inte varit lika bra i vinter. Jag vill i stället varna för norske Charron som tyvärr var sjuk för några veckor sedan, men siktat på detta länge.
Hur är dina funderingar inför Pd’A så här drygt en månad innan?
– Många gånger har vi haft väldigt få svenska hästar som haft någon chans. Men jag tycker att vi kommer med fler som faktiskt har lite chans. Topparna i det franska landslaget finns det lite tveksamheter kring. Nu såg ju Go On Boy bra ut senast och det var trevligt att se honom på rätt väg. Att Inmarosa kunde vinna senast är ett litet svaghetstecken eftersom man tycker att hon har visat sitt bästa. En sådan som Jushua Tree hyllas av många till skyarna. Men jag tycker att han är för ojämn i sina prestationer. Att han är så uppskryten beror nog på hans enorma avelsvärde.
Vem ska man lira på i förtid?
– Jabalpur var sjuk senast och jag hoppas att det inte knäckte honom. Av de franska hästarna skulle jag nog spela honom och av de svenska Borups Victory.
Du blev ju kändis utanför travet i “Bonde söker fru”. Har det förändrat hur folk bemöter dig i travkretsar?
– Tyvärr tycker jag det. Jag blev känd som han som var med i “Bonde söker fru” och inte den seriösa travkille som jag vill vara. Jag trodde att det skulle kunna ge mig lite mer jobb, men det blev tvärtom. Under tiden när “Bonde söker fru” spelades in och jag bodde i Frankrike var det många som hörde av sig om att hålla föredrag i Sverige. Men det fanns ju ingen tid då. Nu när jag har flyttat hem till Sverige känner jag mig outnyttjad. Jag hade kunnat göra mer nytta för travsporten, men det är väl någon form av åldersdiskriminering av både mig och Lennart Forsgren. Dessutom är jag väl inte så snygg när jag har skaffat skägg och mer ser ut som jultomten.
Varför ville du vara med i det programmet?
– Jag ville inte vara med. Jag blev övertalad. Jag tänkte då att jag kunde göra en insats för travsporten och hjälpa till att popularisera den, så att den syns i ett annat forum. Jag vet inte om jag lyckades, för publiksiffrorna har inte direkt gått upp.
Det blev ingen kärlek i programmet. Var det ingen som kvinna som dög?
– Alltså, jag vet inte hur vi ska ta det här officiellt. Det är så långt i efterhand, så jag kanske kan avslöja sanningen kring min medverkan nu?
Ja, kör!
– Helt otroligt nog kom det många brev, men jag orkade inte läsa dem. Jag sa till redaktionen att de fick välja. Jag kom till Sundbyholm och skulle träffa elva tjejer i fem minuter var framför en kamera, när jag egentligen var mer intresserad av att kolla travpropositionerna. Jag skulle välja fyra av dem och sa att redaktionen fick välja ut dem som de trodde det skulle bli bäst tv av. I handen hade jag skrivit de fyra namnen skrivna och tittade ner i handen och välkomnade en och en av de fyra tjejerna. Det var lika spännande för mig som för alla andra att se vem som klev fram eftersom jag inte hade en aning. Det var fyra jättetrevliga tjejer och det blev vänskap, men ingen kärlek.
Men du hittade kärleken ändå. Var det tack vare programmet?
– Nej, att jag träffade Carina var mer en slump och hon hade inte tittat på programmet. Men vi fick smyga lite med vår relation eftersom programmet sändes när vi träffades och jag var i karantän och inte skulle synas. Nu har hon sett programmen i efterhand tillsammans med mig och hon tyckte att jag var en lallare.
Om vi återgår till trav. Vad tycker du är travsportens största utmaning just nu?
– Vi måste vända på alla negativa siffror. Travsporten försöker, men kanske inte gör allting rätt. Det är ambitiöst med sommartravet, men gör man verkligen rätt? Jag har upplevt sedan jag kom tillbaka till Sverige att vi är väldigt dåliga på att ta hand om gamla travintresserade och utnyttja dem. Banorna borde aktivera klubbar och få tillbaka dem som tittar på tv. Bland oss före detta i branschen finns många pratglada personer som skulle kunna användas som ambassadörer. Att gå på trav för första gången är jäkligt svårt. Man behöver introduceras.
När förstod du första gången att travet skulle bli en stor del av ditt liv?
– Den första gången jag körde fort. Den känslan när man vände upp och det började smattra i korgen är svår att förklara. Jag har aldrig provat narkotika, men det är möjligt att det kändes som ett litet narkotiskt preparat.
Vilket ögonblick i tränarkarriären är du mest stolt över?
– Visst kändes det jäkligt skönt att vinna derbyt i Frankrike med Extreme Dream. Att komma dit och vinna, och dessutom vinna derbyt i Sverige med Atom Night, var mäktigt. En seger till jag gärna plockar fram som var en enorm känsla var när Huxtable Hornline slog Moni Maker i Rom. Moni Maker var inbjuden och de hade stort hov för kretsen runt hästen i restaurangen, medan vi andra fick köpa korv och läsk själva. Jag tog ledningen och körde 08 sista åttahundra meterna och Moni Maker såg bara ryggen på oss. Sedan hade vi råd att köpa vår champagne själva.
Finns det någon häst som betytt lite extra för dig – och varför?
– Det är så många som har gjort det. Man måste börja med Mr Nixon som gjorde 431 starter och lärde mig otroligt mycket. Vidare var Viroid en språngbräda i karriären när man fick vara med i hetluften. Sedan Atom Night och Ewing Turf som var fantastiska, och Activity var den som banade vägen för mig i Frankrike. Och man kan inte glömma otroliga Atas Fighter L. Jag är ju så fåfäng att jag trodde att jag skulle kunna vinna Prix d’Amérique eller Elitloppet någon gång. Men hälsan satte till slut stopp och då var det läge att börja njuta av livet. Jag fick vinna Harpers med Wild Love, så jag får nöja mig med det.
Ja du har berättat om din kamp mot cancer många gånger. Hur mår du i dag?
– Jag går fortfarande på bromsmedicin, så det gör mig till en lite skörare människa. Det är också därför som jag har skaffat mig skägg, för jag får ungdomsfinnar av medicinen. I övrigt mår jag bra, även om orken inte finns för att jobba långa dagar.
Var det helt och hållet sjukdomen som fick dig att sluta som travtränare?
– Nej, men det var förstås en del. Det var så tufft i Frankrike. Jag skulle hyra borgen med 30 boxar och när pandemin kom fick man inte hyra ut boxar utan var tvungen att driva det själv. Att ha så många hästar blev för jobbigt med tveksam hälsa, och då tänkte jag att jag ville få ett lite längre liv.
Var det ett jobbigt beslut?
– Ojojoj. Det tog flera år, och att lämna borgen var oerhört jobbigt efter att ha varit där i 27-28 år. Det är en fantastisk plats.
Vad var svårast: att träna hästar på elitnivå – eller att dejta i tv?
– När jag dejtade i tv var jag bara en skådespelare. Men visst var det jobbigt att ha en kamera i ansiktet från att man vaknade till att man la sig. Det blev inget privatliv och inte direkt romantiskt med en kamera efter sig. Det jobbigaste som travtränare var nog alla hästägare med mycket pengar. Jag skulle kunna skriva en bok om hur otacksamma och jobbiga vissa hästägare var.
Är du en som säger att ”travet var bättre förr”?
– Nej, jag tycker fortfarande att det är lika jävla trevligt. Vissa saker var annorlunda förr, men i dag har vi bättre hästhållning. Många av våra forntida hjältar var för hårda mot hästarna. Travet är mer rumsrent i dag. Det sämsta nu är att det bara körs 10 lopp på lördagarna och det tror jag helt och hållet är Hans Skarplöths fel. Han är så jävla ointresserad av trav så han ville ha kortare tävlingsdag för att kunna göra någonting annat på kvällen. Jag misstänker att det är så - vem fan hade kommit på den idén annars?
Om du var travsportens diktator i ett år – vad skulle du förändra direkt?
– Jag skulle se till att vi hade roligare. Men det kan jag inte ta i några korta ord. Jag behöver en uppsats. Jag tror att jag skulle lyckas bättre än de gör just nu. Så bra självförtroende har jag.
Bästa eller sämsta ursäkten du hört efter en förlust?
– ”Om loppet hade varit en meter längre hade jag vunnit.” Det står ju i propositionen hur långt loppet är.
Vad skulle krävas för att du missar Prix d’Amérique eller Elitloppet?
– Jag missade Prix d’Amérique i fjol när jag hade lunginflammation och hög feber. Så svaret är: allvarlig sjukdom.
Om du fick beskriva dig själv som en travhäst – vilken typ hade du varit?
– En med bra löphuvud, men utan den bästa tekniken.
Vad kan få Anders Lindqvist riktigt förbannad?
– Jag blir förbannad när folk ljuger. Ärlighet är underskattat.
Vem i trav-Sverige skulle du helst se i Bonde söker fru?
– Björn Goop, kanske. Han skulle nog få otroligt mycket brev.
Vad ser du mest fram emot i livet just nu?
– Jag packar bilen och åker upp till Umeå för att fira jul där för första gången på många år. Det ser jag fram emot. Vinterdäcken är på, så jag och min käresta Carina ska komma upp helskinnade.
Om du var en seriefigur, vilken hade du varit?
– Kalle Anka.
Till sist: hur ser en perfekt söndag ut för dig?
– Då ser jag fina lopp från USA och äter en god frukost. Och är det en riktigt bra söndag så är det Prix d’Amérique eller Elitloppet som jag får njuta av tillsammans med min kvinna.
FAKTA/
Namn: Anders Lindqvist
Ålder: 73
Bor: Stora Alby, med fortsatt stark koppling till Frankrike
Familj: Sambo Carina, sju barn och tolv barnbarn
Äter: Gärna kött – nästan antivegetarian
Dricker: Helst kolsyrat vatten
Läser: Om trav
Lyssnar på: Poddar
Tittar på: Trav